Siarens tysta bön

Du vandrar fjärran från min famn,
där min längtan inte når dig.
Likt ett främmande land,
med ett himlavalv av gränser.

jag siar en framtid
där kroppar återförenas
där gränserna splittras och
och all min längtan blir besvarad.

Jag ser en tid av åtrå,
lust och begär
varma känslor som blossar upp
och hela stjärnhimlen i mina ögon.

men jag stillar mig,
knäböjer under månens sken
och ber tyst
om att siarens bön slår in.

Att jag en dag får vila i din famn,
få smeka din kind och
återigen kalla dig för min.

Att få åtrå dig,
öppet och verkligt
att få känna lukten av din hud
och känslan av din beröring.

Låt mig slippa våndas,
slippa känna saknaden efter din kropp.
Låt mig få kyssa dina läppar,
som om morgondagen inte fanns.

Jag väntar där du bad mig,
lever i saknaden och
andas genom minnet.

Det gör ont då tomma tårar faller

En längtan, så enorm.
likt ett begär, ett måste.
Min kropp saknar dina händer
mina andetag viskar ditt namn
och mina tankar är hos dig!

Tomhet, allt som finns kvar är enbart tomhet.
Platsen som du fyllde, är nu ett öppet sår.
ännu dröjer tiden tills du är tillbaka,
många är de ensamma nätterna
och de tomma dagarna.

Tiden dröjer sig kvar,
morgonen har flytt.
Kvar är enbart ett stillastående hunger.

Vem är jag utan dig?
Min bäste vän, livskamrat och hjärta.
Borta.

Jag blundar, men bilden av dig vägrar försvinna!
Minnet av vad vi delade, är etsat i mig.
en stor del av mig är saknad.

Kom tillbaka, kom hem!
Jag ber dig, Kom bara hem igen!

The first love... is the deepest?

Jag hörde låten idag, den som symboliserade dig.
Vår tid, den tid vi aldrig fick.
Med tonerna till musiken kom alla minnena.
Som jag älskade dig, du var min luft jag andades,
mitt blod som pumpade i min kropp.
Du var min längtan, sorg och allt.

Jag var 14, ung och längtande.
Tillhörde den grupp av människor som andra föraktar.
Jag spelade inte i din liga.
Men min önskan om dig var enorm.

Du gick i en parallellklass till mig,
tillhörde de mera populära och coola i skolan.
Inte en sådan som beblandade sig med sådana som mig.

Men vi delade en hemlighet.
Att du flirtade med mig, att vi kysstes i hemlighet
bakom rampen där vi alla hängde.
Att du smekt min kropp, fångat mitt hjärta och kysst mig till himlen,
var det ingen som visste.

Men alla såg hur du dagen efter hånade mig,
hur ditt förakt lyste i ögonen.
Men mitt hjärta klappade fortfarande för dig.

Att vi under en vecka som 15 åringar var på skolresa tillsammans
och dansade kind emot kind.
Nära och sakta.
Att våra ögon möttes, så fort andra tittade bort.
Att den veckan var den bästa i min tonår,
Att jag grät mig till sömns i flera veckor efter resan var slut.
Hur paniken bultade innanför min späda kropp, på färjan tillbaka till Sverige.
Att jag fasade över att komma tillbaka till verkligheten,
där du var du och jag var jag.

Nu 12 år senare, spökar du fortfarande i mitt minne.
Vad kunde ha blivit?
Att du är min första kärlek, att jag totalt älskade marken du gick på,
är skrämmande att minnas.
Att minnas hur ont ditt farväl gjorde,
och hur jag saknade din famn att krypa upp i.
Är fortfarande så färskt.
Kanske var du den Gud skapade för mig, för du lever kvar i mitt minne.
Tänker du någonsin på mig, minns du mig, minns du "våran" vecka?

Om vi möttes idag, vad skulle hända?

Ett krigsdrabbat hjärta

Bland bomber och skarpladdade vapen, skall en älskad vandra.
Bortom räckhåll från min trygghet och min famn.
En främmande tid, fjärran från idag.
Du skall vandra i ett blödande land, ett halt och skadat landskap.
Älskade, måtte min kärlek vandra där bredvid dig!

Dina löften och ord, klingar i mitt huvud.
En tyst bön om framtiden ekar inom mig.
Oron gnager, och rädslan darrar på mitt ögonlock.
Vad händer om du inte kommer tillbaka?

Älskade, kommer du minnas mig?
Jag avskyr rollen jag tilldelas,
att jag tvingas våndas och längta efter din famn!
Att du, en soldat skall strida i Svea rikes namn,
dit du skall fara når inte mitt hjärta.

Dock lovar jag dig, soldat,
ett ljus skall brinna i din ära,
min aftonbön skall präglas utav dig.
Och jag skall vänta på din återkomst!

Men lova mig, att du en dag är tillbaka i min famn.
Att du kommer hem, trygg och oskadd.
Att vi kan tillsammans bygga på den framtid som är vår.

Låt mig slippa vandra utan dig,
vilsen av vad som kunde blivit vårt.
Låt mig återigen få somna tryggt på din arm.
Låt denna saga få ett lyckligt slut!

Även i paradiset finns det törne

I edens lustgård ljuder en vemodig hymn,
spelad på en ebony färgad harpa.
Lugnet som en gång fanns,
blev utbytt mot en molande oro.
Oron om framtiden, nutiden och dåtiden.
Vem planterade törne i paradiset?

Barnet i mig planterar gamla taggar,
gammalt törne som fortfarande smärtar.
En osäkerhet och rädsla som bankar innanför bröstet.

Jag, ett vuxet barn,
tar mina dagliga strider
försöker bära huvudet högt.
Men ibland segrar livet!

Ikväll är en sådan kväll!
Jag vill fly, rädda det som räddas kan!
Ta mina ord tillbaka,
bära törnet jag en gång sådde.
Säg mig, är det redan för sent?

En tung veckas avslut

Maniska nätter präglade av ångest och oro.
sömnlösheten bevittnar att nu är det inte långt kvar.

Depressiva dagar ålar sig stilla fram i väntan på natten.
Vad håller mig kvar på denna plats?

En stilla önskan om en omstart, en ny tid och en ny plats.
Där rollerna inte redan är skapta, där jag får en chans till att börja om.

Men vart finns platsen där jag kan gömma mig själv?
Vart vinden än må ta mig, kan jag aldrig fly från mig själv!

anonym sa.... (kommentar svar)

19 Januari 2010 14:15

Anonym sa...

Priset kanske blev en smutsig mö, men det var det värt. Det var värt vartenda slag där ute fältet. Som riddare hoppas jag inte att sagan slutar här, här i slottet som jag slagits för ute på fält bland soldater och tyranner för att få vara nära den prinsessa som jag sökt.

Du söta prinsessa, låt ingen tystnad skrämma dig. Det är ingens vilja att låta tystnaden skrämma dig.

Tiden kommer, tiden kommer, men fram till dess att tiden kommer, hur låter din längtan som du vill få besvarad?

Vackraste riddare, sagan för mig är inte slut.
Slutar inte sagor med
Så levde de lyckliga i alla sina dagar?
Min nobla Herre, tiden finns där. Jag väntar tålmodigt.
Jag tillhör dig, mitt hjärta klappar ditt namn!
Endast i din famn är jag hel!
Min längtan lyder,
ta mig i famn, ära mig för den jag är.
Låt mig få ta del av dig,
Ditt liv och ditt hjärta
och låt mig få vandra i din närhet.

Låt mig bära ditt smycke, låt mig lyda under dig!
Besvara min önskan, ty mitt hjärta brinner efter dig.

En kvävd längtan efter dig!

Dagarna rullar, och nätterna staplar sig fram.
Tiden rinner i timglaset, som om den inte visste.
Inte visste all kaos som fyller världen utanför.

Du är tillbaka, levande och varm.
Portar är öppnade, längtan och kärlek bultar i ett sargat hjärta.
Säg mig, är sagan sann?

Likt ett litet barn, är jag trygg i din famn.
Utan den är jag vilsen, nedstämd och oroad.
Kom till mig, var med mig. Älska mig!

Jag talar rena ord, du talar tänkvärt.
Jag tänker, vänder och vrider, men kommer inte fram till mera än vad din mun säger.
En hes röst som viskar löften, med armarna tätt om kring mig.
Vågar jag lita på orden?
Vågar jag stanna kvar och se framtiden, kommer du att vända om igen?

Mr.J, snart ett år.
Ett år av kärlek, sorg, hat och ilska.
månader av åtrå, lust och begär!
Du är drogen, jag behöver.

För sakens skull- Farväl!

Jag skriver, trots att orden tvekar att komma.
Ett fullt inre, men tom på bokstäver.
Tomheten ekar inom mig.
Den plats som du fyllde, är nu tom.
Ödslig och mörk, saknar ofantligt dina ord.

Ikväll fylls jag utav ensamhet och oro.
Ty din famn saknas att krypa upp i.
Dina sista andetag är hämtade,
din värme tynar bort och minnet av din hud emot min är borta.

Jag hälsade på dig idag, allt som finns kvar.
En mörk sten, på en mörk plats.
jag tände ett ljus, för att skingra det mörka.
Ser du ljuset från himmelen?

Vi är inte längre ett faktum

Säg mig, vacker.
kan du sia framtiden?
ser du vägens ende, vart leder den oss?

Säg mig vacker,
vad händer om jag ber dig stanna?

Jag kan inte sia framtid, jag kan inte se vart vägen leder.
Men jag vet att då du säger mitt namn, tvekar andan att komma.
Mitt hjärta står över ett slag och fylls av värme.

Tala till mig, du fagre.
Låt mig höra din önskan.
Ty väntan är inte min vän!

Ensamna vindar stormar!

mittt hjärta glöder,
brinner och längtar!
Möt mig vid sidan av livet!
Ta en paus och lev med mig.

Utbytbar närhet plågar mitt väsen
och ditt namn flyter i mina vener!
Älska mig!

Den ensamma vinden smeker mitt hår
blombladen torkar salta tårar
men solen bränner mitt skinn och torkar ut mig!

Utnyttjad vänskap,
billigt våp!
Krakelerad trygghet och svikna löften!
Hemsökt av oroande tankar och mörka lustar!

Rädda mig, dra upp mig ur syndafallet!
Rena mina tankar!
Vandra vid min sida i monogam lycka!!

Fröken heroins klagosång!

Dagarn rullar, nätterna segar sig förbi!
Förken heroin håller mig vaken!
Hennes klagosång ekar i tomma vener!

Kravet är borta, så även begäret.
Fiktiv frihet präglar
men är fortfarande förslavad under Hennes grepp!

Hennes klagar väcker oro,
längtan efter att ta emot igen!
Fröken heroin, rädda mig!

Tomma veners längtan,
sömnlösa nätters räddare!
Min flykt, räddare och ägare!

Fröken heroin, ta dina lögner!
Kling ut din sång i mig!
Lämna mig fri, ty jag kan inte släppa taget!

Fröken heroin, älskad och hatad!

Nattliga tårar!

mörkret omringar mig, tankarna snurrar
och paniken kryper innanför skinnet!
Onda röster viskar i mitt öra
och ljudlösa klockor bevittnar om att timmen är slagen!

Sömnlösa nätter, stirrandes i mörka ögon,
lyssnar på ödets melodi av sårgsna toner!
Vagga mig till söms,
smek min hud lugn och kyss bort min tårar!

Älska mig, lossa mig från mörkrets bojjor!
Låt mig sväva fritt, likt den vingklippta ängel jag är!
Låt mig för en gångs skull få leva,
vara mig utan roller!

Låt mig slippa böra, slippa kämpa andras strider!
Låt mig för en gångs skull få vara fri!!!!!!!

Sörjer ditt levande kadaver!

Min längtan efter dig, är fortfarande den samma!
Det skriker i mitt hjärta och ekar tomt i mina vener!
Bilden av den du en gång var, tycks aldrig blekna ur mitt minne!

En längtan som levt sedan barnsben!
Kom tillbaka, ta bort ensamma nätter och oroliga dagar!
Lår mig få vila i din famn och bli ditt barn igen!
Tysta böner och rop efter nåd, bedövar ett ensammt barns längtan!

Mamma lilla, trots mitt hat så önskar jag dig gott!
Mitt hjärta klappar åt dig, min styrka blir till din.
Ta mina steg och andvänd dem till dina egna!
Låt mig få leda dig, tillrättavisa och läka din sorg!

Låt mig få plocka bort det sjuka,
ta fram den du var.
Den personen som jag alltid kommer att längta efter!

En mamma till en mamma!

Älskade du!
Varför klippa dina egna vingar?

Jag avskyr ditt väsen och förbannar den dagen du gav mig livet!
Jag kastar förbannelser över din smutsiga gloria!
Spottar på dina löften och gråter otröstligt över dina svek!

Jag vaggar och tröstar en häxa!
En katastrof vid min barm!
Mitt eviga straff, för att du en dag gav mig Liv!
Mitt ok att bära, är att bära dig!

När slutar mitt öde? När slutar livet plåga mig???!!!

Provflyger sargade vingar

Jag andas, antar att jag lever
Ditt namn ekar i ett tomt hjärta
tomrummet dånar, bort tappade andetag
skrämmer
tystnaden omkring oss

likt en sparv som testar sina vingar,
slänger jag mig ut i ovishet
rädda eller räddas?

River ut sida för sida av ditt annaikte
kvar finns bara en Tom pärm
av förtryckta minnen

Du som kallas moder

Jag såg dig idag,
en glimt av den du brukade bara.
Den som en gång levde, andades och älskade.

Den personen jag gråtit, ropat och längtat efter i åratal.
Likt en skugga som smeker marken, smekte du genom dig själv.
Jag såg hoppet och livet men även tveksamheten och rädslan!

Du som en gång födde mig och närde mig vid din barm,
är borta.
Fullt levandes, men ändå död.
Förlorad in i dig själv och förgörande minnen.
Men idag,
fick jag se dig.
En sista gång, ett sista minne av den jag en gång kallade för moder!

Återfödelse

Ytterligare en natt är kommen,
ensamheten kommer sakta tillbaka..
Känslor om tomhet och besvikelse
smeker sakta över kinden.
En tår letar sig fram i ögat,
sakta men säkert rullar den ner för kinden.
Den bildar en tårrand, en svart tårrand.
Smärta, ångest och lidande
ligger och trycker.
Skriker av rädsla och av trötthet,
orkar inte, vill inte fortsätta.
Släpper taget, faller djupt ner i avgrunden.
Kan men vill inte klättra,
skakar stilla medans känslorna faller likt ett duntäcke,
över den kropp som fallit.
Lugnt, smärtfritt och stillsamt
försvinner det liv som en gång fanns.
Slutet har slutat, lämnat plats för början att börja.
En ny person föds, lever och gläds av livets under.

Orkar inte kämpa mera!

Ett år av kamp, mött var dag som en börda.
Slått mig blodig och kämpat till fingrarna nötts.
Stängt inne sorgen, mig själv och min dröm.
levt för kampen och dagen.

Avgrunden störtar emot mig,
faller tungt som en sten.
När slutar jag att falla?

Ensam mor, arbetslös och fattig,
kampen mot räkningar och måsten.
när är det min tur att skina?

Kännslor av svek, misslyckande och skam,
med svansen mellan benen, nerböjt huvud och fallande tårar.
Jag ber dig, Hjälp mig!!!?
Min styrka är slut, jag orkar inte kämpa längre....

Jungfruhetens Hora!

Säg mig främling,
vad står dina blickar för?

Är de föraktfulla eller avgudande ögon som beskådar mig?
Dina blickar värmer likt vårsolen, och mina ögon dras till dina.
Som om våra hjärtan talar till varandra.
En glödande och brinnande längtan har vaknat.

En längtan som håller mig vaken om natten,
sömnlösa nätter fulla av beundran och skam.
beundran av din skönhet, ditt fagra väsen och din respekt.
Men skammen flåsar bakom mig.
Likt en naiv tonåring, en förälskelse så oskyldig, men dock skamfull!
Ditt hjärta tillhör en annan kvinna.
Men dock så längtar jag efter din famn!

Främling, säg mig, är dina blickar enbart fantasi,
eller beundrar du mig med på avstånd?
Enbart ödet bär med sig svaret,
och framtiden kommer att bevisa det!
Fram tills dess kommer mina drömmar fyllas utav dig,
min famn kommer att längta efter din!

Främling, lyssna till min bekännelse,
mitt hjärta tillhör dig,
mina tankar och min fantasi.
Bekänn för mig ditt hjärtas hemlighet,
förklara dina blickar så jag slipper tvivla!

Räds mig inte!

Kom, ta min hand så ska jag visa dig,
jag ska leda dig till den plats och det liv jag känner till.
Jag ska öppna dina ögon,
och låta dig se allt som jag har sett.
Blunda inte utan vandra brevid mig med öppna ögon.
Lev vid min sida när vandringen är slut.
Vandringen är lång och skrämmande,
hotande minnen och tankar kommer att visas längst med den.
Men bli då inte rädd, utan gläds med mig att jag är fri nu.

Frukta inte begäret som vandrar strax bakom oss,
utan vandra med mig med huvudet högt.
Låt din hand få vila i min utan att du tar den tillbaka när synerna blir för starka.
Se in i mina ögon och läs ur min själ,
men fly inte från mig när du vet min hemlighet.
Var med mig i mina drömmar, för att lugna mig när jag blir rädd.
Håll om mig hårt när vägen blir för lång och smärtan av synerna blir för stor.

Räds inte för det jag visar upp,
gråt inte mina förtryckta tårar,
använd inte mitt instängda hat utan
gläds med mig när vinden vänder.
Lev med mig när vandringen är slut.

Kom, ta min hand så ska jag leda dig,
jag ska föra dig bort från mina minnen






"Cause this is my life, my friend
And this is my time to stand
And i can´t be, no one else
I don´t wanna run
I don´t wanna fight
I don´t wanna hide
I just wanna stay free
To be me"
-Anna Bergendahl-

Det gör ont då knoppar brister!

Det vita landet byter skepnad till en lummig och grön skrud.
Knoppar brister, hjärtan spricker.
Men mitt hjärta klappar, bulltar och lever.

Längtan efter dig som ska ta det är stor.
Jag vet att du finns där.
Du är önskad sedan barnsben,
vi möts var natt i mina drömmar.
Var dag i min fantasi.

Bli min, älakade.
Visa ditt fagra ansikte.
Ty jag väntar med en öppen famn och längtande hjärta!

Dina lena ögon som begrundar mig,
ditt ansikte format av gudarna
mjuka händer som smeker min kind.
Min del av snäckan, den andra delen av mig!

Längtan efter liv!

Tysta dagar och ensamna nätter har passerat likt en svart lucia!
Kvävd längtan och rastlöst hjärta som ropat ut ditt namn!
Kom till mig! Besvara mina böner!
Spärren runt mitt hjärta, föll likt berlinmuren,
Kvar fanns enbart frihet!
Du tog friheten som om den vore din!
Jag gav dig mitt hjärta, min kropp och min längtan.
Du skapade mig!

Frånvarande från mitt hjärtas önskningar,
bortryckt ifrån min famn.
Jag släpper dig fri, vacker!
Likt en fången duva som lyfts emot skyarna.
Flyg fritt, flyg säkert!
Flyg tillbaka till mig!

En ensam kväll, omringad av mörker och kyla.
Kom Du, vita duva tillbaka med en kvist av liv!
Du spränger gränser, blossar upp eldar och förtrollar hela mitt väsen!
Jag avgudar dig, Herre!
Jag kysser din mark och blottar min själ!
Låt mig få beundra dig, kyssa din panna och göra dig till nöjd!
Jag behöver dig!

Älskade, vacker, Kom Hem igen!

När grunden faller

Vackra Moder, bär mig då grunden inte håller.
Då nattens timmar är långa och mörka.
Var vid min sida då verkligheten flåsar mig i nacken!

Tårar rinner från en utmärglad kind,
ett sista rop efter hjälp.
Älskade Moder, smek min kind torr
och besvara mina böner.
Ty din kärlek får min grund att hålla.

Då världen skakar, krakerlerar en fallfärdig grund,
vem ser då barnet?
Barnet som lever inuti,
vem kan få henne att växa?

Vackre pilgrim, din tystnad skrämmer mig!
Tala till mig, besvara min längtan.
Dock klingar enbart tystnaden i kväll.
Flyr undan ensamheten till trygghetens borg.
Gömmer mig i goda vänners famnar, och vaggar bort min längtan!
Drömmer om din famn, ditt hjärta som talar till mitt.
Dina ögon som suktar efter min blick.
Min kropp skriker efter din beröring,
Men allt som finns är enbart tystnad!

Mörkret har omfamnat mig i natt,
kvävt den sista stimman ljus.
Jag faller allt lägre,
vart tar botten vid?

Förlåt mig, vacker!

Jag bär törne, jag korsfäster mig själv.
Jag har dragit in synd mellan oss.
Förbarma dig, Mr över mig!
Du, vackraste riddare, slutar sagan här?

Mitt hjärta ömmar, tårar faller från en skamfylld kind!
Hela mitt väsen ber om nåd!
Du, vackre pilgrim, som slogs för mitt hjärta.
Du vann striden, priset var en smutsig Mö.

Jag önskar, av dig Mr att du benådar min smärta.
Jag tar mitt staff, knäböjer och låter Din hand straffa mig till lydnad.
Jag står i skamfyllda hörn, sover i askan och äter från golvet likt den träl jag är!
Jag kysser dina fötter rena, bara du tar mig tillbaka!

Av hela mitt hjärta...

...tackar jag eder. Du som rest från Hufudstaden ner till bygden för att erbjuda dina armar som hjälp, och Du grannfrun som vandrade till köpesboden för att uträtta mina ärenden.
Du Normad, som vandrat en lång natt och trotsat mörker och kyla, för att erbjuda en värmande famn och vänskaplig närhet. Låt mig koka en kittel full av mat för att stilla din hunger, låt mig erbjuda en plats för natten som tack!

Du, vackra mö i stugan brevid min, låt mig kyssa dina kinder, smeka din arm och omfamna dig! Låt oss vandra våran väg sida vid sida, låt oss dela mörka nätter och ensamma dagar. Du är min morgondag, min midnattssol och min stjärnbild! Jag avgudar ditt väsen, och knäböjer inför din skönhet! Din vänskap styrker mina vacklande steg!

Välkomnar skymningen med öppen famn i natt. Mörkret skrämmer mig inte, inte ikväll. Mörkret får bli min gömma.

Morgonen har segrat!

Nattens timmar är passerade, glidit över till gryning och morgon. För att sedan byta skepnad till en grå, snöflingsyrande lunchtid. Mina ögon har dock inte fått någon vila. En mors vakande över en sjuk son, springandes med byten av sänglinne och nattsärkar, kan enklast förklaras genom ett ord. Vinter kräksjuka.
Tvagande och städande förvandlas sakta hemmet igen till en beboelig plats.

Gårdagens besök på hospitalet resulterade i diagnoser om järnbrist, lågt blodtryck och blodvärden låga som ny klippt gräs. Vila blev läkarens ordination, men vart finner man tiden till att vila som ensam mor?
Dagen ägnas åt kampen emot blodvärdet, järnrik mat och kosttillskott. En stilla önskan om att detta kommer att skänka mig den ork jag behöver.

Ute yr snöflingorna, bäddar in hela berget i ett vitt ludd av lugn. Dock når inte lugnet Mr J. Snöflingorna yr omkring honom. Hans röda springare arbetar sig svettig, den brand gula rustningen fläckas av modd och omkullvälta traktorer. Tidsbristen präglar oss, vi lever i tanken. Tanken på framtiden och planeringarna inför mötet. Mitt hjärta hungrar efter honom!
En brevduva flög in via mitt fönster igår med ett meddelande. Ett livstecken, ett bevis på ömhet!
Jag lever och andas, genom kärleken från Mr J. Min önskan är uppfylld, jag är madonnan!

Kvällning i Byggden!

Då har mörkret och lugnet lagt sig, välkommet av en ensam mors trötta armar.
Ibland svävar tankarna tillbaka till det jag och deras far delade, var livet egentligen lättare i en tvåsamhet?
Var sak har sina fördelar, att ha flera armar som kan bära, vagga och vyssha barnen till lugn. Men så var det ju det dära med nackdelarna...

Likt en vågskål balanserar jag mitt liv som ensam mamma, sökandes efter kärleken, med livet i en tvåsamhet med barnafadern. Vad väger tyngst?
Ena skålen full av äventyr, ny förälskelse, mingel och lek...
Den andra skålen trygghet, vardagskär och bröstmjölks fläckig tvåbarns mor...
Valet känns rätt självklart, varför vara dammig då man kan leva?
Men kan man leva på kärlek?

Sitter med hjärtat i halsgropen och sneglar mot mobilen.
Dagslång tystnad, utan livstecken. Mr J lyser med sin frånvaro!
Säg mig vacker, är du med Henne?!
Henne som vi inte talar om, Hon du påstår dig ska lämna?
Hora eller Madonna, vems är rollen?

Nytt År och nya möjligheter!

Det nya året har kommit, slagits in av ljudlösa klockor och litervis av Champagne
Vad detta år bär med sig i sitt sköte, vet enbart framtiden.
Ett fåtal löften inför året är inlagda i mitt minne, dock är redan två av tre brutna. Men var dag ger nya möjligheter till en nystart. Det nya året ger mig en chans till att glömma det förgångna, blicka framåt istället för att gräva i det som varit. Men minnena från förr flåsar mig i nacken, svävar över mig som en poltergaist. Kanske att jag under detta år kan gå fri från mina bojor, slippa fångenskapen i gamla minnen. Ett decennium som tagit mig till helvetet och tillbaka, kan nog bara bli bättre nu.

Men det finns en strimma ljus i mörkret. Min riddare i orange rustning på en röd häst räddade mig från drakens grepp. Jag föll, pladask, hårt och hänsynslöst!
Ägd av Mr J, som lovar guld och gröna skogar. Men vad händer om skogarna skövlas och kvar finns bara barmark? Ovissheten i en ny funnen relation präglar min vardag. Är löftena sanna, eller är det tomma ord för att hålla mig kvar? Mitt hjärta går på tomgång från kärlek, behöver tankas på med närhet. Polygamisk närhet eller traditionell Monogam?