Sörjer ditt levande kadaver!

Min längtan efter dig, är fortfarande den samma!
Det skriker i mitt hjärta och ekar tomt i mina vener!
Bilden av den du en gång var, tycks aldrig blekna ur mitt minne!

En längtan som levt sedan barnsben!
Kom tillbaka, ta bort ensamma nätter och oroliga dagar!
Lår mig få vila i din famn och bli ditt barn igen!
Tysta böner och rop efter nåd, bedövar ett ensammt barns längtan!

Mamma lilla, trots mitt hat så önskar jag dig gott!
Mitt hjärta klappar åt dig, min styrka blir till din.
Ta mina steg och andvänd dem till dina egna!
Låt mig få leda dig, tillrättavisa och läka din sorg!

Låt mig få plocka bort det sjuka,
ta fram den du var.
Den personen som jag alltid kommer att längta efter!

En mamma till en mamma!

Älskade du!
Varför klippa dina egna vingar?

Jag avskyr ditt väsen och förbannar den dagen du gav mig livet!
Jag kastar förbannelser över din smutsiga gloria!
Spottar på dina löften och gråter otröstligt över dina svek!

Jag vaggar och tröstar en häxa!
En katastrof vid min barm!
Mitt eviga straff, för att du en dag gav mig Liv!
Mitt ok att bära, är att bära dig!

När slutar mitt öde? När slutar livet plåga mig???!!!

Provflyger sargade vingar

Jag andas, antar att jag lever
Ditt namn ekar i ett tomt hjärta
tomrummet dånar, bort tappade andetag
skrämmer
tystnaden omkring oss

likt en sparv som testar sina vingar,
slänger jag mig ut i ovishet
rädda eller räddas?

River ut sida för sida av ditt annaikte
kvar finns bara en Tom pärm
av förtryckta minnen

Du som kallas moder

Jag såg dig idag,
en glimt av den du brukade bara.
Den som en gång levde, andades och älskade.

Den personen jag gråtit, ropat och längtat efter i åratal.
Likt en skugga som smeker marken, smekte du genom dig själv.
Jag såg hoppet och livet men även tveksamheten och rädslan!

Du som en gång födde mig och närde mig vid din barm,
är borta.
Fullt levandes, men ändå död.
Förlorad in i dig själv och förgörande minnen.
Men idag,
fick jag se dig.
En sista gång, ett sista minne av den jag en gång kallade för moder!

Återfödelse

Ytterligare en natt är kommen,
ensamheten kommer sakta tillbaka..
Känslor om tomhet och besvikelse
smeker sakta över kinden.
En tår letar sig fram i ögat,
sakta men säkert rullar den ner för kinden.
Den bildar en tårrand, en svart tårrand.
Smärta, ångest och lidande
ligger och trycker.
Skriker av rädsla och av trötthet,
orkar inte, vill inte fortsätta.
Släpper taget, faller djupt ner i avgrunden.
Kan men vill inte klättra,
skakar stilla medans känslorna faller likt ett duntäcke,
över den kropp som fallit.
Lugnt, smärtfritt och stillsamt
försvinner det liv som en gång fanns.
Slutet har slutat, lämnat plats för början att börja.
En ny person föds, lever och gläds av livets under.