på något sätt, är du ändå min.

jag saknar rättigheterna till mitt hjärtas hemligheter.
Att jag i smyg åtrår dig,
att jag är tok förälskad och förblindad av dig!

att mitt hjärta klappat ditt namn under så lång tid nu,
vet bara jag om!

Att jag står på standby, för din närhet.
När du kallar, kommer jag!

Du är för alltid i mitt hjärta!
Alltid den måttstock jag mäter andra med.
Du är originalet jag inte kan få!

Du är någon annans, inte ens min ibland.
Men du är mitt hjärtas slag,
mina andetag och längtan!

Jag ser i dina ögon,
att du ibland önskar.
Att verkligheten vore en annan.

Du har tagit mig i din famn,
kysst mig ömt och smekt min kind.
Dina ögon har talat till mitt hjärta.
och dina händer har smekt min kropp.

då murarna faller...

jag tänker inte längte låtsas.
som om jag är oberörd.
kommer låta murarna falla och blotta det innre.

Jag har inte längre orken till att stå emot.
Inte viljan till att fortsätta kämpa.

Jag stirrar in i ett tomt mörker,
vart är ljuset när jag som mest behöver det?

Nej jag kommer inte spela spelet.
kommer vägra följa reglerna,
vill inte längre vara en bricka på spelplanen.

Då murarna faller,
roller krakeleras och försvinner.
När de vakna nätterna blir till veckor,
sömnbristen så total.
Vem är där och väcker mig?

årsdag....

då var det dags igen, den årliga fröjden av att ha klarat ytterligare ett år.
Folk hurrar, dunkar i ryggen och tycker att jag är så förjäkla duktig.
Men inom mig skriker oron, suget och lusten till att ta igen.
Tankarna på hur lång tid jag har kämpat, stretat emot och klättrat upp från ingenting till det jag är idag, dem är många... blandade och skrämmande.

jag ligger sömnlös om nätterna, då minnet av mina sista natt plågar och hemsöker mig.
Minnet som är styckat, uppdelat och sönder av minnesluckor och gråzoner.
Det minnet som visar, vem jag en gång var.

Jag vaknade den morgonen, utan att veta hur jag kom hem.
Har ont i hela kroppen, och minns inte var ifrån allt blod kom.
Jag var 17 år, misshandlad och ensam.
Uppgiven och trött på situationen greppar jag tag i vad jag kan finna.
Och skapar djupa sår i min kropp.
tar nävar av överblivna tabletter och sväljer ner med en stor klunk avslagen grogg.
Ögonen sluter sig, långsamt, sakta försvinner jag bort!

Vaknar till av örfilar, av fingrar i halsen och hårda tag om mina armar.
hjärtstillestånd, överdos, stygn och livlöshet.
jag dåsar av och till, klarnar till när larmen tjuter.
visitationen startar och kläderna slits av.
6 månader bakom lås och bom.
Bevisningen var stark, sas det.
Jag minns inte något, jag minns bara dina slag, sparkar och droger.

Den morgonen lades ett löfte, Aldrig mera!
11 maj 2011, 3643 dagar senare, är löftet fortfarande inte brutet.