Längtan efter liv!

Tysta dagar och ensamna nätter har passerat likt en svart lucia!
Kvävd längtan och rastlöst hjärta som ropat ut ditt namn!
Kom till mig! Besvara mina böner!
Spärren runt mitt hjärta, föll likt berlinmuren,
Kvar fanns enbart frihet!
Du tog friheten som om den vore din!
Jag gav dig mitt hjärta, min kropp och min längtan.
Du skapade mig!

Frånvarande från mitt hjärtas önskningar,
bortryckt ifrån min famn.
Jag släpper dig fri, vacker!
Likt en fången duva som lyfts emot skyarna.
Flyg fritt, flyg säkert!
Flyg tillbaka till mig!

En ensam kväll, omringad av mörker och kyla.
Kom Du, vita duva tillbaka med en kvist av liv!
Du spränger gränser, blossar upp eldar och förtrollar hela mitt väsen!
Jag avgudar dig, Herre!
Jag kysser din mark och blottar min själ!
Låt mig få beundra dig, kyssa din panna och göra dig till nöjd!
Jag behöver dig!

Älskade, vacker, Kom Hem igen!

När grunden faller

Vackra Moder, bär mig då grunden inte håller.
Då nattens timmar är långa och mörka.
Var vid min sida då verkligheten flåsar mig i nacken!

Tårar rinner från en utmärglad kind,
ett sista rop efter hjälp.
Älskade Moder, smek min kind torr
och besvara mina böner.
Ty din kärlek får min grund att hålla.

Då världen skakar, krakerlerar en fallfärdig grund,
vem ser då barnet?
Barnet som lever inuti,
vem kan få henne att växa?

Vackre pilgrim, din tystnad skrämmer mig!
Tala till mig, besvara min längtan.
Dock klingar enbart tystnaden i kväll.
Flyr undan ensamheten till trygghetens borg.
Gömmer mig i goda vänners famnar, och vaggar bort min längtan!
Drömmer om din famn, ditt hjärta som talar till mitt.
Dina ögon som suktar efter min blick.
Min kropp skriker efter din beröring,
Men allt som finns är enbart tystnad!

Mörkret har omfamnat mig i natt,
kvävt den sista stimman ljus.
Jag faller allt lägre,
vart tar botten vid?

Förlåt mig, vacker!

Jag bär törne, jag korsfäster mig själv.
Jag har dragit in synd mellan oss.
Förbarma dig, Mr över mig!
Du, vackraste riddare, slutar sagan här?

Mitt hjärta ömmar, tårar faller från en skamfylld kind!
Hela mitt väsen ber om nåd!
Du, vackre pilgrim, som slogs för mitt hjärta.
Du vann striden, priset var en smutsig Mö.

Jag önskar, av dig Mr att du benådar min smärta.
Jag tar mitt staff, knäböjer och låter Din hand straffa mig till lydnad.
Jag står i skamfyllda hörn, sover i askan och äter från golvet likt den träl jag är!
Jag kysser dina fötter rena, bara du tar mig tillbaka!

Av hela mitt hjärta...

...tackar jag eder. Du som rest från Hufudstaden ner till bygden för att erbjuda dina armar som hjälp, och Du grannfrun som vandrade till köpesboden för att uträtta mina ärenden.
Du Normad, som vandrat en lång natt och trotsat mörker och kyla, för att erbjuda en värmande famn och vänskaplig närhet. Låt mig koka en kittel full av mat för att stilla din hunger, låt mig erbjuda en plats för natten som tack!

Du, vackra mö i stugan brevid min, låt mig kyssa dina kinder, smeka din arm och omfamna dig! Låt oss vandra våran väg sida vid sida, låt oss dela mörka nätter och ensamma dagar. Du är min morgondag, min midnattssol och min stjärnbild! Jag avgudar ditt väsen, och knäböjer inför din skönhet! Din vänskap styrker mina vacklande steg!

Välkomnar skymningen med öppen famn i natt. Mörkret skrämmer mig inte, inte ikväll. Mörkret får bli min gömma.

Morgonen har segrat!

Nattens timmar är passerade, glidit över till gryning och morgon. För att sedan byta skepnad till en grå, snöflingsyrande lunchtid. Mina ögon har dock inte fått någon vila. En mors vakande över en sjuk son, springandes med byten av sänglinne och nattsärkar, kan enklast förklaras genom ett ord. Vinter kräksjuka.
Tvagande och städande förvandlas sakta hemmet igen till en beboelig plats.

Gårdagens besök på hospitalet resulterade i diagnoser om järnbrist, lågt blodtryck och blodvärden låga som ny klippt gräs. Vila blev läkarens ordination, men vart finner man tiden till att vila som ensam mor?
Dagen ägnas åt kampen emot blodvärdet, järnrik mat och kosttillskott. En stilla önskan om att detta kommer att skänka mig den ork jag behöver.

Ute yr snöflingorna, bäddar in hela berget i ett vitt ludd av lugn. Dock når inte lugnet Mr J. Snöflingorna yr omkring honom. Hans röda springare arbetar sig svettig, den brand gula rustningen fläckas av modd och omkullvälta traktorer. Tidsbristen präglar oss, vi lever i tanken. Tanken på framtiden och planeringarna inför mötet. Mitt hjärta hungrar efter honom!
En brevduva flög in via mitt fönster igår med ett meddelande. Ett livstecken, ett bevis på ömhet!
Jag lever och andas, genom kärleken från Mr J. Min önskan är uppfylld, jag är madonnan!

Kvällning i Byggden!

Då har mörkret och lugnet lagt sig, välkommet av en ensam mors trötta armar.
Ibland svävar tankarna tillbaka till det jag och deras far delade, var livet egentligen lättare i en tvåsamhet?
Var sak har sina fördelar, att ha flera armar som kan bära, vagga och vyssha barnen till lugn. Men så var det ju det dära med nackdelarna...

Likt en vågskål balanserar jag mitt liv som ensam mamma, sökandes efter kärleken, med livet i en tvåsamhet med barnafadern. Vad väger tyngst?
Ena skålen full av äventyr, ny förälskelse, mingel och lek...
Den andra skålen trygghet, vardagskär och bröstmjölks fläckig tvåbarns mor...
Valet känns rätt självklart, varför vara dammig då man kan leva?
Men kan man leva på kärlek?

Sitter med hjärtat i halsgropen och sneglar mot mobilen.
Dagslång tystnad, utan livstecken. Mr J lyser med sin frånvaro!
Säg mig vacker, är du med Henne?!
Henne som vi inte talar om, Hon du påstår dig ska lämna?
Hora eller Madonna, vems är rollen?

Nytt År och nya möjligheter!

Det nya året har kommit, slagits in av ljudlösa klockor och litervis av Champagne
Vad detta år bär med sig i sitt sköte, vet enbart framtiden.
Ett fåtal löften inför året är inlagda i mitt minne, dock är redan två av tre brutna. Men var dag ger nya möjligheter till en nystart. Det nya året ger mig en chans till att glömma det förgångna, blicka framåt istället för att gräva i det som varit. Men minnena från förr flåsar mig i nacken, svävar över mig som en poltergaist. Kanske att jag under detta år kan gå fri från mina bojor, slippa fångenskapen i gamla minnen. Ett decennium som tagit mig till helvetet och tillbaka, kan nog bara bli bättre nu.

Men det finns en strimma ljus i mörkret. Min riddare i orange rustning på en röd häst räddade mig från drakens grepp. Jag föll, pladask, hårt och hänsynslöst!
Ägd av Mr J, som lovar guld och gröna skogar. Men vad händer om skogarna skövlas och kvar finns bara barmark? Ovissheten i en ny funnen relation präglar min vardag. Är löftena sanna, eller är det tomma ord för att hålla mig kvar? Mitt hjärta går på tomgång från kärlek, behöver tankas på med närhet. Polygamisk närhet eller traditionell Monogam?