Även i paradiset finns det törne

I edens lustgård ljuder en vemodig hymn,
spelad på en ebony färgad harpa.
Lugnet som en gång fanns,
blev utbytt mot en molande oro.
Oron om framtiden, nutiden och dåtiden.
Vem planterade törne i paradiset?

Barnet i mig planterar gamla taggar,
gammalt törne som fortfarande smärtar.
En osäkerhet och rädsla som bankar innanför bröstet.

Jag, ett vuxet barn,
tar mina dagliga strider
försöker bära huvudet högt.
Men ibland segrar livet!

Ikväll är en sådan kväll!
Jag vill fly, rädda det som räddas kan!
Ta mina ord tillbaka,
bära törnet jag en gång sådde.
Säg mig, är det redan för sent?

En tung veckas avslut

Maniska nätter präglade av ångest och oro.
sömnlösheten bevittnar att nu är det inte långt kvar.

Depressiva dagar ålar sig stilla fram i väntan på natten.
Vad håller mig kvar på denna plats?

En stilla önskan om en omstart, en ny tid och en ny plats.
Där rollerna inte redan är skapta, där jag får en chans till att börja om.

Men vart finns platsen där jag kan gömma mig själv?
Vart vinden än må ta mig, kan jag aldrig fly från mig själv!