årets näst sista dag

när det närmar sig nyår,
börjar min tankar vandra till tidigare år.
en blick tillbaka,
på hur det en gång var.

jag har firat nyår,
på alla tänkbara sätt.
har firat med familj och vänner,
men även ensam sittandes på en spårvagn och åkt ändhållplats till ändhållplats.
har firat på avdelning, behandlingshem och på rymmen.

jag har varit gäst,
och tagit emot gäster.

Jag lovade mig själv, att aldrig mer sitta ensam på nyår för två år sedan.

imorgon är det dags igen,
det förväntas vara fest,
en glädjens dag och en nystart.

Jag är inte ensam,
jag har mina barn och min pojkvän.
och eventuellt nån mer gäst.
Men stressen finns där,
känslan av att sitta ensam,
och ingen som kommer.

jag minns hur tung ensamheten var,
när klockan slog tolv, och jag stog ensam i fönstret och tittar på festen.
Hur jag ensam går över stan, och firar det nya året med en burgare på mc donalds.
I väntan på att vännerna ska fira klart med familjen, så jag kanske kan möta upp dem.

Jag minns fortfarande trapphusets kalla golv och den bitande kylan,
efter att fått spendera nyårsnatten sovande där.
Jag minns ljuden, tystnaden och ensamheten.
Jag minns de forna firanden.

det där med nyår...

ett nytt år närmar sig, tankar på det gångna året gör sig påminda.
 Önskan om att året ska sluta på annat sätt.
 Men gör ett stilla försök till att släppa tanken.

 jag vet varken in eller ut,
ibland tror jag,
har tron på framtiden, på lugnet och lyckan
och tror på att kärleken gror.

men ibland tvivlar jag.
Tvivlar på löftena som ges, på orden som sägs
  och tvivlar på dig.

 just nu tvivlar jag...
 tvekar på om orden är sanna och tankarna rättvisa.
Jag är rädd, ensam och utblottad.
jag kämpar för att inte falla, dras ner eller ge upp.
 Gamla vanor är svåra att bryta. längtan är svår att stänga av, och framtiden känns så långt bort.

För att jag är kär

Jag vill skrika ut över hela världen att just du är min. Jag vill stolt visa att jag haft turen att få vara med dig. Du gör mig hel, kompletterar mig och drar fram mina bästa sidor. Jag vill föralltid vara vid din sida. Få vakna med dig, och somna tätt intill. Jag är lycklig att du är tillbaka, jag tivs i din närvaro. Jag saknar när du inte är vid mig, och längtar tills vi ses. Min kärlek gror djupare. Men så även oron. Är detta ett långsamt farväl? Älskar du mig som du säger att du gör? Det är så många frågor, men jag har så få svar. Jag antar att jag får försöka vila lugnt i tilltron. känna mig trygg i din famn och kärlek. känna tilltro till dina ord och din kärlek. Att kärlek ska behöva vara så svårt... :/

trevande förälskad

dagarna rullar, nätterna likaså. jag kan sova, lugnt och tryggt. Du är tillbaka i mitt hem, du värmer mig om natten och kysser mig god natt. Jag njuter av att ha dig nära. Men känner ändå ett trevande. Vad kan jag säga, vad kan jag göra. Jag är förälskad, upp över öronen i dig. jag älskar, trånar och vill ropa ut min kärlek över hela världen. Små små steg mot rätt riktning. Men känner mig på ett sätt munkavlad. Jag vill markera mitt revir, hävda bestämt att du är min. Sätta min prägel på dig. visa hela världen att jag haft turen att få dig. Kanske är det ett kvinnoproblem, att vilja se framtiden redan idag, att visa världen att det är vi. Eller så är jag bara obotligt förälskad!

Du är en del av mig

jag var inte hel utan dig, utan din famn, och utan ditt hjärta. En del av mig fattades, ett hålrum för stort för att fyllas. Jag bad, gick ner på mina knän. Tände ett ljus och skrev ner min önskan. För mitt hjärta hem igen! du kom tillbaka. Lika snabbt som du hade gått. Mina böner hade blivit besvarade. Du viskade stilla, jag älskar dig så mycket. Jag svarade, och jag älskar dig! på samma sätt som en del av mig hade fattats, hade en del av dig saknats. Vi är inte hela utan varandra. vi börjar om, tar nya tag. bygger upp det som föll, och försöker finna vägen tillbaka. bara för idag, inga tankar på gårdagen, älska som det vore sista dagen och dröm tyst om framtiden! dock är mitt hem fortfarande tomt utan dig, min säng ekar tomt när du inte är i den. Jag saknar när du inte är vid min sida. Men jag älskar stunderna med dig!

lukten av dig

jag kan fortfarande känna den, den speciella lukten av dig. På din hals, strax över nyckelbenet. Där kändes den mest. Lukten, som var en blandning av arbete, olja och dig. den lukten som genast fick mig lugn, trygg och nöjd. när du var nära, liggandes i min famn, lukten var det som omfamnade mig. vid varje tillfälle mitt huvud fick vila mot din axel. så passade jag på att borra in näsan vid din hals och lukta. Om jag nu sluter mina ögon, känner minns jag fortfarande känslan av din famn och lukten av dig. ibland är det ovärderligt, att en sista gång få vila mitt huvud på ditt bröst. känna dina armar runt mig och få andas in lukten av dig, säg mig, älskade... Kommer det någonsin att ske?

krogliv

jag var ute igår, gick med vänner på haket och skulle ha roligt. Passa på att njuta, leva livet och släppa alla tankar. Jag körde och därför höll mig borta från alkoholen, ett mycket bra val kan jag nu i efterhand säga. Kvällen var rolig, jag till och med skrattade. Men hela tiden hade jag känslan av att det jag gör är fel. Att jag i smyg har gått ut på krogen utan din vetskap. Jag kände mig otrogen, för att jag satt på krogen omringad av främmande människor. Jag kom hem allt för sent i natt, och kom på mig själv att smyga in, så jag inte skulle väcka dig. Av ren vana kikar jag in i sovrummet, enbart för att finna det lika tomt som du lämnade det. Jag stängde dörren igen, och gick och la mig i soffan för att sova. En stilla undran far igenom mitt huvud, när ska jag sluta förvänta mig att du är hemma, eller kommer hem?

när världen plötsligt slutar snurra...

dagen är inte den samma, natten likaså. idag var första dagen jag orkade mig upp ur soffan, byta kläder och sätta på lite smink... kom till jobbet. Men åkte hem efter ett par timmar igen. Orken finns liksom inte där för att ta tag i livet igen. Jag vet att jag borde äta, sova, varva ner och plocka upp bitarna du lämnade efter dig. Men äta går inte, bara tanken på mat får mig illamående. detta medför än mer trötthet och svaghet. sova har jag knappt lyckats med sedan du gick. Korta stunder av vila, men vaknar av paniken i bröstet och tårarna som blöter ner min kudde. Att plocka ihop bitarna du lämnade efter dig, känns omöjligt. Jag vet att jag tids nog kommer ut ur detta med. Men min värld har slutat att snurra, solen på min himmel har gått i moln. en del av mig önskar att vi aldrig möttes, att åren som gått bara skulle raderas bort. Jag försökte radera bilder på dig, oss... men synen av dig på min skärm, fick mig att kräkas av saknad. Jag har förlorat en stor del av mig, förlorat mitt hjärta och min glädje. Folk frågar hur det är, jag svarar att allt är under kontroll, allt är Ok. För jag vet inte hur jag annars ska svara, hur ska jag kunna förklara att jag inte fungerar utan dig, att mitt liv tycks sakna mening utan dig i det. Hur förklarar jag sömnlösa nätter, ändlösa tårar och den ofantliga chock min kropp befinner sig i? Hur förklarar jag att mitt hjärta är krossat, och att våra minnen jagar mig. Att jag förlorat uppfattningen om vad som är verklighet och vad som är dröm. vem kommer nu att finnas hos mig, när mörkret skrämmer, när sömnen tvekar och vem kommer kyssa mig god natt?

tomhet.

inatt har jag fått sova, lite bättre. Jag har inte vaknat i panik och tårar. Utan fått sova rätt lugnt. Morgonen dock, slog mig som en örfil. Tomhet.. Dina saker är borta, hemmet är tomt utan dig och dina andetag. Inatt sov jag på din kudde. Den luktar fortfarande dig. jag tillät mig att längta, och önska. jag tillät mig att falla ihop. Men jag vet, någonstans, att jag är starkare än så. idag ska jag ta bort, dina lakan från sängen. tvätta bort de sista lukterna av dig. Blandade tankar och känslor. Men för mitt egna mående måste jag lämna. kanske att jag idag vågar gå in i vårt gamla sovrum. kanske att jag till och med vågar sova i vår gamla säng. kanske..

när lillebror blir storebror.

fick igår veta att mina barn ska få ett syskon, min lille grabb ska bli storebror för första gången, och min tös ska bli stora syster igen! Barnens pappa och hans nya ska ha barn i vår. och dem har just berättat för barnen och för mig. Till en början var jag glad för deras skull, sen kom tankarna... Kan ärligt säga att det känns lite weird att mina barn ska få ett syskon, som jag inte alls har något med att göra. Kanske så är det en del av en sorg, drömmen som krossades för flera år sedan, när pappan till mina barn och jag valde att separera. Visst, jag har inte ångrat det en sekund, och älskar mitt liv nu tillsammans med min sambo. Men varför fick jag ont i hjärtat av att veta att dem väntar nytt barn? Kanske är det oron för vad som komma ska, vad händer med mina barn när dem fått ett gemensamt. Hur tar barnen det, att ett syskon alltid är med pappa, medan dem får vara där varannan vecka? Kanske så är det avundsjuka som gnager i mitt bröst, att livet verkar så problemfritt för mitt ex.... när jag innerst inne önskar att han skulle ha det illa... Eller vad är det som spökar i mitt huvud? kanske är det bäst att bara slappna av och låta tiden ha sin gång och det som händer händer.

Konsten att vara en medmänniska!

Ibland undrar jag om det är värt mödan, besväret och orken. Att faktiskt bry sig om någon annan! Att kämpa för någon annan, motivera och styrka orken hos en annan individ. Många anser att det är fint att vara en medmänniska, att våga ta striden, öppna någon annans ögon och lotsa denne till rätt beslut. Vissa anser att bry sig om andra är ärofyllt. Men jag tvivlar. Jag kämpar, strider och tar samtal efter samtal. Jag glöder av viljan att hjälpa, och tror på att det är fint att bry sig om någon annan. Men är det värt det? Är det värt att få kritik för att man bryr sig FÖR mycket? Är det värt sömnlösa nätter, ångestbullen i magen och tårarna på min kudde? Kanske ska även jag sätta på mig skygglapparna, sitta som ett blekt jon på livets spårvagn och enbart bry mig om mig själv. Gå till mitt jobb om dagarna och göra minsta möjliga, och invänta att någon annan agerar. Även jag kan sitta stilla, peta mig i navels och låtsas att världen är en fridfull plats utan problem. Men om inte jag agerar, vem gör det då?

I wanna know what love is...

jag söker efter något jag aldrig tycks finna. en symbios av känslor, hjärtslag som blandas ihop och närheten som aldrig tycks övervinnas. jag längtar efter det. jag trodde jag fann, den som älskade mig villkorslöst och högt. den som står bredvid mig i nöd och i lust. Den som torkar mina tårar och delar min glädje. Men tvivlet har letat sig in, och osäkerheten råder. Älskar du mig verkligen? En fråga som ekar, håller sig kvar och klingar inte ut. En känsla som gnager och äter upp. blir besegrad, förintad och bortstött. Allt jag vill, allt jag ber dig.... Älska mig!

historian upprepar sig..

ett år av stilla uppbyggnad
och kamper var dag.
Dagar som varit fyllda av känslor.
Ibland lätta, ibland tunga.
Är friden slut nu?

Med en knut i magen,
återgår jag till jobbet imorgon.
trots ny chef, återstår problemen.

Jag orkar inte,
vill inte,
vägrar!
gå igenom samma skit igen!

visst är det skillnad nu,
jag är starkare,
jag är inte ensam!
Men såren är fortfarande färska,
och orden smärtar ännu!

Konsekvenser, tankar.
Ilska och förbannelse!
två delar av mig talar,
den ena logiskt...
och den andra med hjärtat!

jag har rätten för kraven,
men varför känns det så tungt?

jag vill på ett sätt skälla ut dig,
skrika på dig och
säga att det du gör är själviskt och elakt!
att det du gör få mig att må skit.
Men vart är orken till konfrontationen?

jag är rädd,
osäker och skrämd.
Jag söker efter kraft att orka möta morgondagen!

Aldrig perfekt...

... Men är så bra som jag kan vara.

Somliga dagar brister jag som människa,
Saknar kraften att vara kärleksfull och öm.
Dessa dagar är tålamodet på minus och irritationen som störst.

Vissa dagar är jag som min mamma,
Kall, avståndstagande och totalt värdelös!
Dessa dagarna vill jag bara försvinna,
Gå bort för att inte återkomma!

Vissa dagar är jag villig till att offra allt,
Ge upp och falla tillbaka!
Sluta kämpa och släppa taget.
Dessa dagar önskar jag, att jag var någon annan!

Önskar att jag var lyckligt uppväxt,
Utan utnyttjanden, utan misshandel, droger och svek!
Önskar att jag hade det, som alla andra erbjöds.

Vissa dagar sörjer jag,
Sörjer den barndom jag fick,
Gråter tårar av minnena och ber om att få glömma!

Men glömskan vägrar komma,
Känslan av dina händer på min kropp,
Kommer aldrig försvinna...

Jag kommer aldrig vara perfekt,
Jag kommer aldrig vara hel...
Men jag kan vara den jag är...
Trasig, sårad, rädd och instängd!

Uppehåll....!

Paus, tomrum som ekar.
En andning som panikartat går på automatik
Jag tänker,grubblar och förutspår.
Säg mig, stämmer min oro?!

Vissa nätter tvekar sömnen att komma,
Och dagarna har glömt sitt syfte.
Ett limbo mellan vaken och sömn,
När kommer kroppen att vakna.

En osäkerhet som råder,
En önskan om svar, bekräftelse och dina löfte .
Stilla min osäkerhet, tvätta bort oron
Kyss bort mina tårar och pussla ihop mitt hjärta!