när världen plötsligt slutar snurra...

dagen är inte den samma, natten likaså. idag var första dagen jag orkade mig upp ur soffan, byta kläder och sätta på lite smink... kom till jobbet. Men åkte hem efter ett par timmar igen. Orken finns liksom inte där för att ta tag i livet igen. Jag vet att jag borde äta, sova, varva ner och plocka upp bitarna du lämnade efter dig. Men äta går inte, bara tanken på mat får mig illamående. detta medför än mer trötthet och svaghet. sova har jag knappt lyckats med sedan du gick. Korta stunder av vila, men vaknar av paniken i bröstet och tårarna som blöter ner min kudde. Att plocka ihop bitarna du lämnade efter dig, känns omöjligt. Jag vet att jag tids nog kommer ut ur detta med. Men min värld har slutat att snurra, solen på min himmel har gått i moln. en del av mig önskar att vi aldrig möttes, att åren som gått bara skulle raderas bort. Jag försökte radera bilder på dig, oss... men synen av dig på min skärm, fick mig att kräkas av saknad. Jag har förlorat en stor del av mig, förlorat mitt hjärta och min glädje. Folk frågar hur det är, jag svarar att allt är under kontroll, allt är Ok. För jag vet inte hur jag annars ska svara, hur ska jag kunna förklara att jag inte fungerar utan dig, att mitt liv tycks sakna mening utan dig i det. Hur förklarar jag sömnlösa nätter, ändlösa tårar och den ofantliga chock min kropp befinner sig i? Hur förklarar jag att mitt hjärta är krossat, och att våra minnen jagar mig. Att jag förlorat uppfattningen om vad som är verklighet och vad som är dröm. vem kommer nu att finnas hos mig, när mörkret skrämmer, när sömnen tvekar och vem kommer kyssa mig god natt?

tomhet.

inatt har jag fått sova, lite bättre. Jag har inte vaknat i panik och tårar. Utan fått sova rätt lugnt. Morgonen dock, slog mig som en örfil. Tomhet.. Dina saker är borta, hemmet är tomt utan dig och dina andetag. Inatt sov jag på din kudde. Den luktar fortfarande dig. jag tillät mig att längta, och önska. jag tillät mig att falla ihop. Men jag vet, någonstans, att jag är starkare än så. idag ska jag ta bort, dina lakan från sängen. tvätta bort de sista lukterna av dig. Blandade tankar och känslor. Men för mitt egna mående måste jag lämna. kanske att jag idag vågar gå in i vårt gamla sovrum. kanske att jag till och med vågar sova i vår gamla säng. kanske..

när lillebror blir storebror.

fick igår veta att mina barn ska få ett syskon, min lille grabb ska bli storebror för första gången, och min tös ska bli stora syster igen! Barnens pappa och hans nya ska ha barn i vår. och dem har just berättat för barnen och för mig. Till en början var jag glad för deras skull, sen kom tankarna... Kan ärligt säga att det känns lite weird att mina barn ska få ett syskon, som jag inte alls har något med att göra. Kanske så är det en del av en sorg, drömmen som krossades för flera år sedan, när pappan till mina barn och jag valde att separera. Visst, jag har inte ångrat det en sekund, och älskar mitt liv nu tillsammans med min sambo. Men varför fick jag ont i hjärtat av att veta att dem väntar nytt barn? Kanske är det oron för vad som komma ska, vad händer med mina barn när dem fått ett gemensamt. Hur tar barnen det, att ett syskon alltid är med pappa, medan dem får vara där varannan vecka? Kanske så är det avundsjuka som gnager i mitt bröst, att livet verkar så problemfritt för mitt ex.... när jag innerst inne önskar att han skulle ha det illa... Eller vad är det som spökar i mitt huvud? kanske är det bäst att bara slappna av och låta tiden ha sin gång och det som händer händer.

Konsten att vara en medmänniska!

Ibland undrar jag om det är värt mödan, besväret och orken. Att faktiskt bry sig om någon annan! Att kämpa för någon annan, motivera och styrka orken hos en annan individ. Många anser att det är fint att vara en medmänniska, att våga ta striden, öppna någon annans ögon och lotsa denne till rätt beslut. Vissa anser att bry sig om andra är ärofyllt. Men jag tvivlar. Jag kämpar, strider och tar samtal efter samtal. Jag glöder av viljan att hjälpa, och tror på att det är fint att bry sig om någon annan. Men är det värt det? Är det värt att få kritik för att man bryr sig FÖR mycket? Är det värt sömnlösa nätter, ångestbullen i magen och tårarna på min kudde? Kanske ska även jag sätta på mig skygglapparna, sitta som ett blekt jon på livets spårvagn och enbart bry mig om mig själv. Gå till mitt jobb om dagarna och göra minsta möjliga, och invänta att någon annan agerar. Även jag kan sitta stilla, peta mig i navels och låtsas att världen är en fridfull plats utan problem. Men om inte jag agerar, vem gör det då?