The first love... is the deepest?

Jag hörde låten idag, den som symboliserade dig.
Vår tid, den tid vi aldrig fick.
Med tonerna till musiken kom alla minnena.
Som jag älskade dig, du var min luft jag andades,
mitt blod som pumpade i min kropp.
Du var min längtan, sorg och allt.

Jag var 14, ung och längtande.
Tillhörde den grupp av människor som andra föraktar.
Jag spelade inte i din liga.
Men min önskan om dig var enorm.

Du gick i en parallellklass till mig,
tillhörde de mera populära och coola i skolan.
Inte en sådan som beblandade sig med sådana som mig.

Men vi delade en hemlighet.
Att du flirtade med mig, att vi kysstes i hemlighet
bakom rampen där vi alla hängde.
Att du smekt min kropp, fångat mitt hjärta och kysst mig till himlen,
var det ingen som visste.

Men alla såg hur du dagen efter hånade mig,
hur ditt förakt lyste i ögonen.
Men mitt hjärta klappade fortfarande för dig.

Att vi under en vecka som 15 åringar var på skolresa tillsammans
och dansade kind emot kind.
Nära och sakta.
Att våra ögon möttes, så fort andra tittade bort.
Att den veckan var den bästa i min tonår,
Att jag grät mig till sömns i flera veckor efter resan var slut.
Hur paniken bultade innanför min späda kropp, på färjan tillbaka till Sverige.
Att jag fasade över att komma tillbaka till verkligheten,
där du var du och jag var jag.

Nu 12 år senare, spökar du fortfarande i mitt minne.
Vad kunde ha blivit?
Att du är min första kärlek, att jag totalt älskade marken du gick på,
är skrämmande att minnas.
Att minnas hur ont ditt farväl gjorde,
och hur jag saknade din famn att krypa upp i.
Är fortfarande så färskt.
Kanske var du den Gud skapade för mig, för du lever kvar i mitt minne.
Tänker du någonsin på mig, minns du mig, minns du "våran" vecka?

Om vi möttes idag, vad skulle hända?